Arbetsrelaterad stress dödar – och det är inte ett individuellt problem

Den 28 april uppmärksammas Världsdagen för arbetsmiljö eller som den också kallas Workers’ Memorial Day. Den dag då vi särskilt uppmärksammar de som tyvärr har fått sätta livet till pga. sitt arbete.

Inför årets 28 april släpper ILO en ny global rapport om psykosocial arbetsmiljö, eller som vi benämner det i Sverige: organisatorisk och social arbetsmiljö. Det är tung läsning, men inget som förvånar, tyvärr. Vi har länge diskuterat den ökade arbetsbelastningens konsekvenser; när strukturella risker tas för att nå största möjliga ekonomiska vinst, utan hänsyn till arbetstagares hälsa. När arbetstagare stressas av den höga arbetsbelastningen är det inte individers ”stresshantering” som är problemet. Det är ett systemfel.

ILO uppskattar i sin rapport att över 840 000 människor dör varje år – främst genom hjärt‑kärlsjukdomar och psykisk ohälsa – till följd av stress, ohälsosam arbetsbelastning och stora brister i hur arbetet organiseras. Nästan 45 miljoner friska levnadsår går förlorade varje år, och kostnaderna motsvarar 1,37 procent av den globala BNP. Långa arbetsdagar är en central riskfaktor – globalt arbetar 35 procent av alla arbetstagare mer än 48 timmar i veckan. Arbetsrelaterat våld och trakasserier är ett annat område där omfattningen är stor: nästan var fjärde arbetstagare globalt uppger att de utsatts för våld och trakasserier någon gång under sitt arbetsliv.

Även ITUC släpper en mycket matnyttig rapport, med globala exempel: Tackling psyhosocial risks at work. Bland annat lyfts arbetsrelaterade suicid, med fruktansvärda siffror på minst 70 000 per år. Återigen, det här är dödsfall som alla har kunnat undvikas. Det handlar nämligen inte om arbetstagares ”känslighet”, bristande copingstrategier eller individuella tillkortakommanden. Det handlar om hur arbetet är organiserat, hur krav och resurser fördelas och om makt, dvs inflytande över arbetsvillkoren. Möjligheten för den enskilde arbetstagaren att påverka sin arbetssituation varierar stort mellan olika länder, i takt med att brister i demokratiska rättigheter ökar och efterlevnaden av grundläggande mänskliga rättigheter minskar, exempelvis rätten att fritt organisera sig och förhandla om sina arbetsvillkor.

Ur ett fackligt perspektiv är slutsatsen självklar: psykosocial arbetsmiljö är en kollektiv fråga som kräver kollektiva lösningar – via lagstiftning, tillsyn, inflytande från arbetstagarrepresentanter såsom skyddsombud och genom förbättrade arbetsvillkor genom kollektivavtal. I Sverige har vi vår OSA (AFS 2023:2), men globalt saknas det både skydd och inflytande för arbetstagare.

Svensk arbetsmiljöstatistik bekräftar bilden som ILO presenterar i sin rapport. Enligt Arbetsmiljöverkets senaste arbetsmiljöundersökning uppger många anställda att arbetet präglas av hög arbetsbelastning, bristande möjlighet till återhämtning och krav som inte står i proportion till resurserna.

Särskilt utsatta är kvinnodominerade yrken inom vård, skola och omsorg – där stressrelaterad psykisk ohälsa är den vanligaste orsaken till långtidssjukskrivning. Försäkringskassans data visar att kvinnor löper mer än dubbel risk jämfört med män att sjukskrivas på grund av stressrelaterad psykisk ohälsa. Det bör förtydligas att det är inte ett kvinnorelaterat problem, utan problemet ligger i att just kvinnodominerade yrken ofta drabbas av nedskärningar av personal, vilken i sin tur leder till alltför hög arbetsbelastning. Ett exempel i att försöka motverka detta är det som Kommunal nu kämpar för, att ta bort minutstyrningen inom äldreomsorgen. Något som leder till både bättre arbetsmiljö för de anställda och tryggare och säkrare omsorg för de äldre.

Från individfokus till organisering av arbete

En central poäng i ILOs rapport är behovet av att flytta fokus: från att behandla psykisk ohälsa som ett individuellt problem till att förebygga psykosociala risker där de uppstår – i organiseringen av arbetet.

ILO delar in den psykosociala arbetsmiljön i tre nivåer:

• arbetets krav och innehåll
• hur arbetet leds och organiseras
• de övergripande systemen: arbetstid, styrning, digitalisering och inflytande

Dessa tre nivåer känns tydligt igen från de grundläggande rättigheterna för en säker arbetsmiljö globalt (konvention 155) och i våra OSA‑föreskrifter. Både ILOs rapport och den utvärdering av OSA som genomfördes 2022 visar att implementeringen ofta brister, både globalt och nationellt. Riskbedömningar görs – men följs inte alltid av faktiska förändringar i hur arbetet organiseras. Även kontroll på att vidtagna åtgärder faktiskt gör skillnad saknas ofta.

Social dialog – fortfarande en blind fläck

Trots att psykisk ohälsa, p g a arbetet är en av de största arbetsmiljöriskerna, behandlas frågan fortfarande förvånansvärt styvmoderligt i många sammanhang. ILO:s genomgång av 338 gränsöverskridande kollektivavtal visar att endast 18 procent explicit tar upp psykosociala faktorer eller mental hälsa inom arbetsmiljöarbetet.

Det visar på hur stor bristen på kunskap om dessa frågor är. Det behövs ett rejält kunskapslyft om hur man förebygger psykisk ohälsa orsakat av arbetet, både globalt och nationellt. Fokuset behövs flyttas till arbetets organisering från det som arbetsgivaren så ofta fokuserar på: individens privata eventuella problem. Vår nu 10-åriga OSA-föreskrift lyfter just kravet på kunskap i 4 § (AFS 2023:2):

 Arbetsgivaren ska se till att chefer och arbetsledare har kunskaper om hur man förebygger och hanterar ohälsosam arbetsbelastning, och kränkande särbehandling.

Arbetsgivaren ska se till att det finns förutsättningar att omsätta dessa kunskaper i praktiken.

Ur ett fackligt perspektiv är vägen framåt tydlig:

• Stärk tillsynen och efterlevnaden av OSA‑föreskrifterna nationellt.
• Flytta fokus från individ till organisation – arbetsgivare är och ska hållas  ansvariga för hur arbete organiseras.
• Stärk skyddsombudens mandat och resurser i frågor om organisatorisk och social arbetsmiljö.
• Integrera psykosociala risker tydligare i kollektivavtal och i det systematiska arbetsmiljöarbetet.
• På global nivå behöver samverkan mellan arbetstagare och arbetsgivare stärkas.

ILO:s budskap är tydligt: psykosociala risker är inte ett oundvikligt inslag i ett modernt arbetsliv. De är ett resultat av politiska val, företagsstrategier och maktförhållanden – och kan därför förändras. Tillsammans kan vi ändra på villkoren – slutsatsen blir därför som vanligt: don’t mourn – organize!

Cyrene Martinsson Waern – När arbetet dödar – LO Bloggen (When work kills…)

Regeringen måste göra mer för att stoppa hot och våld i arbetslivet – Altinget

https://www.facebook.com/reel/1968326160439577